Jordanien (höst) 2004

IMs mer än 30-åriga arbete i Jordanien har delvis lagt grunden för landets handikappvård och verksamt bidragit till att förändra synen på personer med utvecklingsstörning. I Amman drev IM länge ett habiliteringscenter för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Det var indelat i förskola, yrkessärskola och dagcenter. Nu arbetar vi med att integrera och förankra den typen av service för personer med utvecklingsstörning lokalt i det jordanska samhället genom samarbete med lokala organisationer och skolor.

Två volontärer, Anna Gustafsson och Erika Sandberg, hjälpte från ca 15 september-15 december till med utbildning, träning och habilitering av barn med utvecklingsstörning. Läs deras berättelser nedan!


(Läs mer om IMs arbete i Jordanien)



2004-12-20

Vi är trötta på att i första hand bli behandlade som kvinnoobjekt

Hösten är här med regn och rusk. Första dagen det regnade på riktigt kunde vi inte ens gå till jobbet för det flöt stora floder på gatorna. Sedan dess har det regnat av och till och temperaturen håller sig stadigt under 10+. Vi pälsar på oss allt vi har innan vi går till jobbet vid sjutiden på morgonen och är ytterst tacksamma över våra vindjackor. Inne i skolan är det också kallt så det gäller att aktivera både barnen och oss själva. Vi har gjort det till en vana att ta ut några stycken åt gången både före och efter lunch. Antingen går vi en sväng ute i samhället och tittar på folkvimlet eller också spelar vi fotboll på gården. Både Anna och jag är så vana vid att människor tittar på oss, så vi vet egentligen inte om de tittar mer eller mindre när vi är ute och går med barnen, men deras blickar är inte otrevliga utan nyfikna. Det har även hänt att vi har blivit tackade för vår insats här av taxichaufförer och andra som vi träffat tillfälligt och sådant värmer verkligen i hjärtat. Tiden går fort nu och vi har ett fullspäckat schema fram tills att vi åker hem till Sverige. Idag satt jag med Ahmal, utbildningsspecialisten och gick igenom de individuella målen för två pojkar så att vi kan fokusera lite extra på dem. Allting är väldigt strukturerat i teorin, men när lärare och volontärer byts ut kan det vara svårt att förena teori med praktik. Det är inte så lätt för unga tjejer som kanske just påbörjat sin utbildning att tänka i termer som individualisering och att jobba på ett helt annat sätt än vad de är vana vid från sin egen skolgång. Sådana problem brottas vi med hemma också.

Vi skulle vilja tillägna den här sista rapporten åt alla starka, fantastiska kvinnor vi har haft förmånen att lära känna. Det är verkligen ett manssamhälle både enligt lagstiftning och kultur, men det sjuder under ytan och vi blir alldeles lyckliga varje gång vi ser någon som trotsar samhällsordningen. Tyvärr måste vi konstatera att av alla manliga relationer vi haft här med kollegor och bekanta är det bara en enda man som vi fullkomligt kan lita på. Alla är otroligt trevliga och hjälpsamma, men det går sällan många minuter förrän de frågar om man är gift och om man vill ta dem till Europa. Förhoppningen vi hade i Sverige om att kunna komma hem och avliva fördomar och föreställningar om den generaliserade arabiske mannen, kommer vi inte att lyckas med, tyvärr. och i andra hand människor. En manlig granne kan ta av sig skon för att slå sin sonhustru som han anser klär sig utmanande, en man på gatan tar sig friheten att håna en kvinna som vattnar sin trädgård utan sjal. En man tar ytterligare en fru när den första blivit gammal och oattraktiv och en man kan utan problem trycka sig mot en främmande kvinna på bussen. Vi skulle kunna rada upp hur många exempel som helst på när män missbrukar sin makt. Guideböckerna om länderna i mellanöstern är lite svåra att använda för de är skrivna av män, för män. Visst finns det råd om hur man bör klä sig och vilka platser man bör undvika för att de inte passar. Men ingenting om utsattheten och om att man ska ta på sig ett nonchalant pokerface och absolut inte le och vara trevlig. Det är svårt for man vill ju uppföra sig på svenskt vis! Istället för att bli arga och låta ilskan suga energi har vi bestämt oss för att uppmuntra varje enskild kvinna till att göra revolt istället. Vi blir stolta när vår kollega lyckas övertyga sin man om att hon ska få jobba utanför hemmet. Vi blir stolta när sonhustrun fnyser åt sin svärfar och fortsätter att klä sig som hon vill. Vi blir otroligt stolta när kvinnan i trädgården ger svar på tal att det är väl hennes ensak hur hon klär sig i sitt eget hem. Det finns mycket girlpower i kvinnosfärer vi rör oss i, så framtiden kan bli spännande!

I söndags var det första advent, vilket vi firade med ljus och mandelkubbar á lá Urdun. Det är lite sorgligt att nedräkningen av dagarna här har börjat, det har varit en fantastisk tid, en tid av upplevelser och analyserande av allt mellan himmel och jord. Lyckligtvis har vi varit i fas med varandra och på så sätt kunnat vara varandras samtalspartners. Kulturmötet har varit oerhört givande och roligt, världen har blivit större och mindre på samma gång. Vi har fått insikt om verkligheter, både yttre och inre. Till syvende och sist har dock den inre resan varit större och längre än mätbara kilometer. Konstigt att behöva åka så långt bort för att hitta hem och få en riktigt god vän på köpet. Vi är så tacksamma över att fått förmånen att få vara här, över människorna, viljan och framför allt möten vi haft med barnen. Shuckran ktir al-Urdun och tack för oss.

Erika och Anna



2004-11-10

Vardagsliv och ökenäventyr

Anna berättar:

Jag börjar den här rapporten med en beskrivning av en helt vanlig dag för mig här. ”Gå bredvid” tiden är över och jag gör min dagliga gärning bland barn i en stadsdel i Amman som är ett palestinskt flyktingläger under FN:s beskydd. Lägret har funnits i årtionden och är inte längre en tältstad utan hus som en del av Amman. Min väg till centret där särskoleklasserna finns, går genom gränder och marknadsstånd. När jag går där i vardagsvimlet kommer en härlig känsla av att verkligen vara utomlands upp i mig. Arabisk gränd luktar kardemumma, citron och urin.

Det finns två IM stödda klasser i skolan som är inrymd i centret för barn mellan 4-14 år, en för de lite yngre och en för de lite äldre. Jag har varit varannan dag i varje klass. Morgonen börjar med gemensam morgonsamling med lite ”sabaahelsheer”(god morgon)- övningar, sång och oftast lite spontandans till detta. Det märks att dessa pojkar mest befinner sig i kvinnokretsar för de kan både skaka loss på bröst och rumpa. Några kan till och med skrika det arabiska kvinnostridsropet! Efter samlingen delas klassen i två och aktivitet börjar. Samtidigt som en volontär eller lärare har helklass, så blir barnen tränade av lärare nummer två en och en bakom en vikvägg i rummet. Det finns individuella planer för alla barn för att de ska tränas efter förmåga. Den senaste veckan har färger och kläder varit teman. Då går det igen i alla ämnen som teckning, drama och rörelse. Huvudläraren är fantastisk och aktiv, vilket smittar av sig. I ett klassrum jobbar två nya som i början var rädda för barnen och inte ville ta i dem. Nu ser man verkligen den ömsesidiga varma relationen mellan dem och barnen, vissa saker kan bli riktigt bra bara man bara ger dem lite tid! Det tog ett par dagar att vänja sig vid barnen, deras beteenden, utseende mm. Men sedan var det väldigt lätt att tycka om dem alla. Det bästa är att man ser på dem att de verkligen gillar sin skola och lärarna, de är nyfikna och trygga.

Mina språkkunskaper ar ju minst sagt svaga i arabiska men jag tycker att det fungerar förvånansvärt bra ändå. Med stödord, tecken och kroppsspråk kommer man långt. Dessutom är det nyttigt att vara lite tyst, särskilt när jag i vanliga fall kan prata sönder folk! Som vi skrivit tidigare är dessa barn inte hindrade av kultur och verbalt språk i kommunikationen med oss. De kommunicerar med oss som till de andra vuxna som ser dem, över de kulturella gränserna på egna individuella vis.

Valet av ”arbetsplats” gjordes lite med bakgrund av att detta är den enda av IMs samarbetspartners som inte fungerar så bra. ”Våra” klasser och personal är mycket bra men organisationen runt omkring fungerar dåligt och rektorn går mellan mig och Erika under det välförtjänta smeknamnet ”Kommandoran”. Allt är väldigt hierarkiskt och alla har olika status beroende på om de är rektorer, män eller bara ”simpla jordanska volontärer”. Som ett exempel måste man be om lov att få gå ut på skolgården, även om den är tom. Rektorn har fått pengar till leksaker men säger att hon inte har tid att köpa några pga. Ramadan. Det finns en fin skolgård men inga leksaker, bara två söndriga gungbrädor. Men det finns ilska bland personalen mot detta vilket jag tror är bra, bara den kan komma ut i något konstruktivt. Men utvecklingen går framåt om man lyssnar på IM-teamet, förut fick barnen ingen mat, nu får de mat, men den är torftig och består av två rätter, linssoppa med bröd eller spagetti med ketchup. Kärnan i arbetet, barnen, har det bra på skoltid, där de får mycket bus och kärlek! Varje dag summerar jag positiva dagshändelser på bussresan hem, det har alltid funnits många. Allt från smällkyssar från Ali till att Abdalla fick ”glänsa” när han lyckades parera alla sina klädnypor perfekt på en tvättlina.


Erika berättar:

Efter att ha ägnat största delen av vår tid här nere i Amman åt jobb, sociala kontakter och vardagssysslor, var det äntligen dags för lite semester. Min mamma kom ned förra torsdagen och några dagar senare styrde vi kosan mot Petra. Det kändes magiskt att anlända till en sådan mytomspunnen plats och det faktum att vi nästan hade hela klippstaden för oss själva pga. 11 september och Ramadan, gjorde det hela ännu mer mystiskt. Första gången vi tog oss ned genom ravinen var det mörkt. Under total tystnad vandrade vi tillsammans med några andra i den långa, slingrande passagen med hjälp av hundratals ljuslyktor vackert utplacerade efter vägen. Väl framme vid öppningen möttes vi av svaga flöjttoner som fick huden att knottra sig. Vi bjöds på te, underhållning och ett minne för livet. Dagen därpå steg vi upp tidigt för att hinna före det starka dagsljuset. Att Petra var så stort hade jag läst om, men det är en helt annan sak att upptäcka det med otränade benmuskler som påminde om gårdagens strapats. Efter några timmars rundvandrande bestämde vi oss för att återvända och se solnedgången uppifrån klostret. För att ta oss upp dit färdades vi på åsnerygg. Hade någon av oss vetat hur brant, hur många trappsteg och hur fullkomligt vansinnigt det skulle komma att bli, hade vi aldrig gjort det. Ibland är det bra att inte veta vad som ska hända.

Våra guider bestod av tre beduiner som var och en hade historier att berätta. De talade mycket bra engelska, var vana vid ängsliga turister och litade till hundra procent på sina åsnor. Alla beduiner får hus av staten som vill att de ska bli bofasta bybor, för att på så sätt ha större kontroll över dem men också för att deras barn ska få gå i skolan. Några accepterar, men det finns de som trivs bäst med den traditionella livsstilen och låter huset stå tomt medan de sover i grottor och tält. De beduiner vi träffade utstrålade stolthet, över sin kultur och sitt sätt att leva, vilket var fint att se eftersom vi fått uppfattningen att de av många här anses som andra klassens medborgare. Just de var inte beroende av turisterna, de har alltid sina kameler, getter och åsnor att förlita sig till, så turismen blir något av en inkomstbringande bisyssla.

Uppför berget gick det ganska lugnt, utsikten var enastående och ”den röda timmen” färgade allt rosa och lila. Klostret var lika vackert som på vykorten och solen sjönk som en persika bakom klippväggarna. Det var då jag insåg att det skulle hinna bli riktigt mörkt innan vi var tillbaka vid ingången. Jag frågade försiktigt hur nedfärden skulle gå till och beduinerna svarade att antingen kunde vi gå ned, men då fick vi klara oss själva för de var tvungen att ta ut åsnorna ur staden före ett visst klockslag, eller också kunde vi rida den branta stigen ned. Att bli lämnad där i mörkret var aldrig något alternativ, så det var bara att svinga sig upp och förbereda sig på en nära-dödenupplevelse. Det var bland det häftigaste och läskigaste någon av oss varit med om. Vi ”flög” fram med vetskapen att ett enda snedsteg skulle skicka oss rakt ut i evigheten. Men ska man dö så kan man väl lika bra göra det stilfullt på en åsnerygg i Petra. Vi kom dock ned med hälsan i behåll men med hjärtat bultade i varje cell av kroppen.

Egentligen kunde vi ha återvänt till Amman nöjda och mätta på upplevelser, men varför ska man sluta när allt flyter på? Vi hittade en man som ägde en campingplats i Wadi Rum, mitt ute i öknen och dit åkte vi dagen därpå. Vi fick en guidad jeeptur och lärde oss hur man överlever på en plats där det regnar mindre än 200 mm per år. Jag tror dock att man måste vara född där för att lyckas med den konsten. På kvällen intog vi en buffé runt lägerelden och efteråt skakade loss våra ledbrutna höfter till arabisk musik. Innan vi slöt ögonen väl nere i våra sovsäckar hade vi räknat till tre stjärnfall och sett månen gå upp. Den arabiska stjärnhimlen är inte överskattad, den är fantastisk.

Vi avrundade vårt ökenäventyr med en kameltur i gryningen. För att vara första gången för Anna, måste jag säga att hon gjorde det väldigt elegant. Kamelerna hade ingen lust med någon galopp utan var mer intresserade att gnaga på buskar som vi passerade. Under ritten roade vi oss med att utbyta språkkunskaper med kamelföraren, lärde honom att han inte ”love us” utan ”like us”! Dessa dagar gav mig en drömlik känsla, alla sinnesintryck tillsammans skapade en otrolig stämning.

En nöjd Anna och en uppfylld Erika



2004-10-21

Bröllop och kvinnor i Jordanien

Sen senaste rapporten har arbetssituationen inte förändrats så mycket, vi går fortfarande runt på centren med var sin specialist. Vi har även haft möjlighet att följa Rashid och Hassan som är sjukgymnaster, Ahmed som är arbetsterapeut och Seeham som är sjuksköterska och se på deras arbete med barnen. Detta har gett oss en helhetsbild av vad barnen behöver socialt, pedagogiskt , motoriskt och medicinskt.

Denna rapport kommer att vara av mer analyserande karaktär av kulturen runtomkring oss, som ju är annorlunda och ibland ter sig ganska obegriplig. För några veckor sedan blev vi bjudna på bröllop av en volontär på al Khansa skolan. Det ville vi såklart inte missa även om man riskerar att känna sig lite vilse, särskilt med tanke på att vi knappt känner den blivande bruden. På torsdagskvällen var det avskedsfest ”girls only” i brudens föräldrahem. Vi visste inte riktigt vilken klädkod som gällde och Anna hade stor brist på festkläder i garderoben. Men det visade sig att man kunde vara klädd i allt från jeans och linne till strassblåsa, med andra ord mycket mer avklätt än vad vi tidigare sett. Det var även en del palestinaklänningar och hennamålningar på detta kvinnoparty. Då vi anlände satt bruden med stålringar i underkjolen som en prinsessa på en tron av kuddar, framför henne dansade tjejer utan skarfs och långa ärmar. Grannar, släkt och vänner packade ihop sig på plaststolar och dansgolvet blev mindre och mindre ju senare det blev. Det bjöds på mangojuice i tetra, något annat hade praktiskt taget varit omöjligt i trängseln. En skorrig bandspelare på högsta volym avlöstes ett par gånger av livemusik. En kvinna sjöng och trummade och fick andra att sjunga med i refrängen och skrika sina ”indianstridsrop”. Trevligt men kaotiskt. Vi är förundrade över dansen, kanske är araber födda utan höftben? Dansen ar ju mycket utmanande då det skakas ordentligt på både bröst och rumpa, med männen på tryggt avstånd på andra sidan väggen.

Dagen efter skulle själva bröllopet äga rum. Svenska som vi är var vi på plats klockan sex då vi var bjudna. Vi möttes av två tomma festlokaler, en för män och en för kvinnor. Det händer att bröllop är mixade om bruden inte börjat med slöja ännu, men då kan inte kvinnorna dansa. En del gäster hade fina håruppsättningar som de bara kunde visa för andra kvinnor. När brudgummen kom in för att ”leverera” bruden så slängde alla på sig sjalarna, med respekt tycker vi att detta är fånigt! Folk började efter en timme strömma in, men inte ett enda känt ansikte från gårdagen. Då slogs vi av känslan att vara på fel plats eller vid fel tid. Då någon berättade att bruden hette Susanna fick vi smått panik, vår brud hette ju Ahlam! Som tur var framkom det att det var ett dubbelbröllop som dessutom var mycket försenat, så vi hade kommit rätt. Efter en och en halv timme anlände brudparet och festen kunde börja. Det visade sig snart att det var en repris på gårdagen så vi beslöt oss för att lämna festen före tårtan. Vår erfarenhet av sötsaker är att de arabiska varianterna är tusen gånger bättre än torra imiterade västerländska. Hela tillställningen var en upplevelse som vi är glada för, men ett bröllop räcker gott!

Ett annat fenomen vi funderat mycket över är familjebanden som lär vara så starka och trygga, särskilt enligt jordanierna själva som ser på våra som förfall. Vi kommer båda två från familjer med starka band, men vi är väl medvetna om att det såklart ser olika ut hemma liksom här. Vi har båda påverkats starkt av boken ”Förlorad heder” som handlar om hedersmord och utspelar sig här i Amman ( nu har vi hört att boken ev. har stoppats för att det förekommer oklara uppgifter i den om författarinnans bakgrund). Vi har försökt att läsa den som en enskild kvinnas upplevelse av en traumatisk händelse, med en nypa salt. Vi irriterade oss under läsningen på att författarinnan la skulden ömsom på kulturen ömsom på religionen. Hon är själv kristen och skriver att hedersmord förekommer även bland kristna , men samtidigt riktar hon skarp kritik mot islam som ju majoriteten i landet tillhör och drar upp stycken i koranen som anses stödja rätten att mörda. Efter att ha pratat med både män och kvinnor här om ämnet så har vi förstått att det är komplext. Vi vill gärna på ett akademiskt vis skilja på kultur och religion, men här är det praktiskt taget omöjligt. Det bästa är nog att prata med så många olika slags människor som möjligt och försöka vara medveten om vår egen kultur och förförståelse och att man utifrån det ändå drar egna subjektiva slutsatser.

Kvinnan här bär på familjens heder, vilket ytterst handlar om hennes oskuld och sexualitet, men den har sitt pris. Den begränsar hennes frihet, i bästa fall hon kan utnyttja sin rätt att bli skjutsad och hämtad. Vi talade med en man som var mycket sympatisk och världsvan, som hade perspektiv på Jordanien efter 12 år i Canada. Han ansåg trots allt att han hade rätt att mörda sin syster om hon skulle vara med en man före äktenskapet, eftersom han då skulle bli så arg att han inte skulle kunna kontrollera sin vrede. Han skulle få förståelse från omgivningen för handlingen, straffet skulle bara bli 3 månader. Helt fruktansvärt och obegripligt för oss, för alltid. Våra kvinnliga välutbildade kollegor är även de begränsade och styrda av kulturen och sina män. De måste till exempel få lov av männen skriftligt för att få skaffa pass och åka utomlands. Det är inte allmänt accepterat att kvinnor rör sig och umgås i offentliga miljöer. Det ska finnas speciella kvinnokaféer, men de flesta träffas hos varandra i hemmen, om de har tid över vill säga. En kvinna sitter inte bredvid en man på bussen om det inte är tvunget, vilket betyder att man alltid får sittplats eftersom männen reser sig upp. Fler och fler kvinnor tar körkort, men de får inte ta körlektioner av en man ensamma, utan måste ha med sig någon annan , vilket förutsätter att någon annan familjemedlem har tid och lust att följa med.

Skilsmässor trodde vi inte existerade, men det visar sig att det ändå är ganska vanligt. En del skiljer sig inte men tar en andra fru, kanske lämnar han den första eller så har han två. Flest verkar skilsmässorna vara i de arrangerade äktenskap som skett i tonåren. Ofta är pressen från familjen mycket stor, eftersom det oftast är de som arrangerat det hela, så att vägen till skilsmässa kan vara en lång process på över tio år.

Från ett svettigt Amman ( vi trodde oktober skulle vara tröjmånad, men idag var det 32 grader!)

Anna och Erika



2004-10-03

Jordanienrapport

Vi började vår resa till Jordanien med en veckas semester i Libanon. Vi trodde att det skulle vara en lagom tillvänjning till den arabiska kulturen, lite ”Mellanöstern light”. Det visade sig dock att i alla fall Amman, är bra mycket mera ”light” än Libanon. Beirut liknade mest en kokande gryta av nybyggaranda, trafikkaos och smogg. Vi flydde huvudstaden och tillbringade några vackra dagar på landsbygden i norra Libanon istället. Sedan tog det inte mer än fem timmar att ta sig från Beirut via Damaskus till Amman, vilket ger lite perspektiv på den geografiska närheten i området. När man är hemma är det lätt att tänka att Mellanöstern är ett gigantisk ökenområde med huvudstäder som ligger som oaser, isolerade i allt det torra.

Här i Amman är det torrt, fast ändå mycket grönare än vi föreställt oss. Vi känner oss som hemma, bland barrträden som dominerar vegetationen. Den höga temperaturen som de senaste dagarna uppgått till 35 grader är inte lika välbekant, men vi försöker anpassa takten efter människorna omkring oss. Det arabiska tempot är mycket lugnare än det skandinaviska vilket innebär en utmaning för oss effektiva svenskar.

Amman är en ung stad som fortfarande växer hela tiden. Det finns nästan inte någon gammal bebyggelse, men framstår ändå som ganska vacker i våra ögon, särskilt i solnedgången då alla dammiga stenhus blir rosatonade. När minareten skriker ut sitt bön-kom-ihåg, staden är rosa och luften behaglig, känns det lite som att vara i en orientalisk saga.

Staden är belägen på 19 branta kullar vilket gör att det är svårt att få en överblick var man befinner sig i förhållande till andra stadsdelar. Det är jobbigt och svårt att ta sig runt till fots, men vi börjar bli riktigt duktiga på busstrafiken. Människorna är mycket vänliga och hjälpsamma så bara man vet vart man ska så ordnar omgivningen det åt oss. Här ser man inte många utlänningar på stan och vi märker att folket inte heller är vana vid det. De tittar väldigt mycket på oss, vart vi än går, men det är inte något otrevligt tittande och det följs inte av närmanden eller kommentarer. De flesta tittar bara och de som pratar säger oftast ”Welcome!”. Det är lite jobbigt att alltid vara synlig, men å andra sidan är det nog så som slöjbärare känner sig på gatan i Sverige.

Vi bor väldigt bra i IMs gamla nästan helt nedlagda center i en förort till Amman. Det är skönt att bo här, en bit ifrån vimlet och avgaserna inne i staden. Vi känner oss trygga och säkra och går lugnt på kvällspromenader i mörkret. Kanhända skulle det kännas lite ödsligt om det inte vore för grannarna, som är väldigt omhändertagande och sociala, ibland lite väl mycket. Det gäller att inte vara för förtrolig för då vet halva kvarteret om det dagen efter. Det räcker med att det är mycket märkligt att vi som är så gamla inte är gifta, vad är det för fel på oss? Det skulle vara lätt att tillbringa all sin fritid i någons trädgård eller vardagsrum med en kopp arabiskt kaffe eller myntate i handen. Tyvärr så räcker varken våra arabiskafraser eller värdarnas engelska till så länge.

Maten är till vår stora glädje fantastisk! Allt vi prövat har vi tyckt om och eftersom gästfriheten är enorm så har vi prövat mycket. Vi har ju självhushåll men har ätit mer borta än hemma! Idag åt vi för första gången Mensaf, som är Jordaniens nationalrätt. Rätten består av lammkött som kokats i yoghurt för att sedan serveras med ris och nötter, det smakade lite som god husmanskost.

I slutet av förra veckan kom en svensk delegation på besök. Det var generalsekreteraren Bos första Jordanienbesök och han fick några hektiska studiebesöks- och representationsdagar. På en av dem hölls det workshop för alla lärarna på projekten och specialteamet. För vår del var det intressant att både få en överblick över hur det varit och vilka mål som nu sätts i fokus. Problem och utmaningar ventilerades i en atmosfär där det var mycket högt i tak. Efter två veckors ”bredvidgång” och denna workshop inser vi att problemen vi möter som lärare och socialarbetare i Sverige i stort sätt är desamma, de stora skillnaderna är resurserna och valmöjligheterna.

Jag, Anna har under två veckor varit med socialsekreteraren Bayan i hennes arbete. Hon har hand om inskrivning av nya barn och vuxna till olika verksamheter för utvecklingsstörda som IM stödjer i Amman. Hon gör även regelbundna hembesök, föräldramöten och har ansvar för de fyrtio familjer som IM stöttar ekonomiskt, samtliga är fattiga och har funktionshindrade barn hemma.
Jag observerar hennes arbete och anstränger alla mina sinnen för att i alla fall förstå huvuddragen av konversationerna och problemen. Jag har hört att det ickeverbala språket säger mer än det talade, tycker inte riktigt att det stämmer men vissa delar kan man förstå. Arabiskan är ett svårt språk men förhoppningsvis ska vi börja på kurs nu i veckan, vilket jag ser som nödvändigt inför våra senare mer praktiska placeringar.
Det är mycket skönt att känna att man arbetar med proffs och det är härligt att inte ännu har blivit besviken på IMs personal. Det är lite frustrerande att observera och inte ”göra någonting”, men det var ju också någonting som vi varit medvetna om hela tiden.
I Sverige har jag jobbat med funktionshindrade och frågorna och problemen är liknande här. Även om kulturen och religionen skiljer sig mellan Sverige och Jordanien så gör inte människorna det i grunden, särskilt inte barnen!
Förståelsen från Jordanier är inte stor när man berättar att man åker från jobb i Sverige till volontäruppdrags i Jordanien för att man tycker det är intressant, att det är lyx för oss att få vara här, uppleva, dela erfarenheter och lära.

Jag, Erika, har följt med Ahmal, som är IMs specialteams utbildningsansvarige. Hon är väldigt seriös och proffsig och jag märker att när vi besöker olika lokala organisationer så lyssnar alla till henne och tar hennes kritik på allvar. Både hon och jag kan känna frustration över att det inte är större variation på aktiviteterna för både barnen och vuxna, men de ansvariga har olika förklaringar som att de just flyttat in i nya lokaler, de jordanska volontärerna är nya eller de har ännu inte börjat med läsårets individuella träning för varje barn. Teoretiskt sätt verkar allt väldigt välstrukturerat med veckoscheman, dagsscheman och individuella utvecklingsplaner, men jag har hittills mest sett att de sitter och plockar med klossar eller lägger pussel. Jag har förstått att föräldrarna ska godkänna de nya planerna för sina barn i slutet av den här månaden, så innan dess kanske de inte kan sätta igång.

Anna och Erika



 
Ändra teckenstorlek
Ändra teckenstorlek
Skriv ut sidan
Skriv ut sidan
IM pg: 90 07 06-3 | Spolegatan 12b | Box 45 | 221 00 Lund | tel: 046 - 3299 30 | individuell@manniskohjalp.se
footer shade